Syftet med de nationella riktlinjerna för säkerhetsplanering är att styra och stödja säkerhetsplaneringen i kommunerna, de ekonomiska regionerna och de planerade landskapen. Riktlinjerna grundar sig på statsrådets principbeslut om strategin för den inre säkerheten (5.10.2017) och de genomför åtgärdshelheten 7, Landskapens och kommunernas säkerhetsarbete, i strategin.
 
Riktlinjerna för säkerhetsplanering godkändes av den tvärsektoriella styrgruppen för strategin för den inre säkerheten den 5 december 2018.

Målet för säkerhetsplanering är att förebygga och avvärja olyckor och olycksfall, brott och störningar och att öka trygghetskänslan bland människorna. Säkerhetsplanering har utförts i Finland sedan 1999, då statsrådet i sitt principbeslut om det nationella programmet för brottsförebyggande rekommenderade att lokala program för brottsförebyggande tas i bruk. Sedan 2004 har säkerhetsplaneringen genomförts som ett bredare regionalt och lokalt arbete kring all säkerhet i vardagen och som ett led i programmen för inre säkerhet. Genomförandeperioden för det senaste programmet för inre säkerhet gick ut 2015.

Ordnandet av säkerhetsplaneringen bör utvecklas av flera olika skäl. Säkerhetsplanering är inte en lagstadgad verksamhet och läget varierar kraftigt mellan olika kommuner och regioner i Finland. Verksamheten har inte utvecklats på ett harmoniserat sätt, vilket har ökat ojämlikheten mellan invånarna i områdena när det gäller säkerheten och tillgången till säkerhetstjänster. Statsrådets stöd och mål för säkerhetsarbetet på det regionala och lokala planet har varit splittrade, fokuserade på högre nivåer och bundna till de olika ministeriernas ansvarsområden, vilket försvagat deras effekt. I Finland pågår som bäst en omfattande förvaltningsreform som medför en ny regionförvaltningsnivå, landskapet, som kommer att tilldelas dels betydande direkt säkerhetsrelaterade uppgifter, dels uppgifter av central betydelse för säkerheten. Det är viktigt att säkerhetsverksamheten i landskapen planeras och genomförs så att den stärker den nationella samordningen av det regionala och lokala säkerhetsarbetet och stöder det lokala säkerhetsarbetet.

Eftersom säkerhetsplanering inte är en lagstadgad verksamhet är de här riktlinjerna inte juridiskt förpliktande för kommunerna eller de planerade landskapen, utan avsikten är att de ska utgöra en anvisning och ett stöd för verksamheten på lokal och regional nivå. Ministerierna genomför ändå de mål och åtgärder som godkänts i riktlinjerna i förhållande till kommunerna och landskapen, till exempel genom att implementera gemensamma verksamhetsmodeller och föra sektorvisa förhandlingar, såsom förhandlingar med räddningsväsendet och social- och hälsovårdsväsendet samt regionutvecklingsdiskussioner. Dessutom ansvarar ministerierna för att deras underlydande ämbetsverk följer de här riktlinjerna.

Regionförvaltningsverken har bland annat i uppgift att främja säkerhetsplaneringen inom den regionala och lokala förvaltningen. Den uppgiften genomför regionförvaltningsverken utifrån de här riktlinjerna tills den eventuella regionförvaltningsreformen träder i kraft. Före landskapsreformen ska tätt samarbete bedrivas med landskapsberedningsorganisationerna och andra aktörer på det regionala planet så att arbetets kontinuitet säkerställs efter reformen.

Riktlinjerna för säkerhetsplanering består av två delar. Den allmänna delen beskriver förfaranden, de olika aktörernas ansvar och god praxis. Åtgärdskorten beskriver åtgärder och mål som är gemensamma för hela riket. De lokala och regionala säkerhetsplanerna bör genomföra målen och åtgärderna enligt korten och även egna åtgärder utifrån lokala behov. Källor för åtgärdskorten är förutom strategin för den inre säkerheten även statsrådets övriga centrala program och beslut som gäller säkerheten i vardagen och som har en lokal eller regional dimension i genomförandet. Exempel på sådana är Trygga tillsammans − det nationella programmet för brottsförebyggande 2016−2020, Målprogrammet för förebyggande av olycksfall i hemmen och på fritiden 2014−2020, Det nationella programmet för främjande av barns och ungas trygghet 2018−2025 samt åtgärdsprogrammet Ett säkert liv för äldre (2018).

Åtgärdskortens teman och åtgärder har definierats så att de är konkreta och gäller aktuella eller kommande nationella utmaningar. Det finns information att få om dem och åtgärderna kan ha stor effekt på den lokala säkerheten.

Åtgärdskorten är tillgängliga i portalen för inre säkerhet TUOVI för alla aktörer som ansvarar för säkerhetsplanering. Korten uppdateras regelbundet. Vid behov kan nya åtgärdskort läggas ut på portalen.

Säkerhetsplanering är en långsiktig, systematisk och samordnad process för lösning av säkerhetsfrågor på lokal eller regional nivå i samarbete mellan olika aktörer. Termen ”säkerhetsplanering” avser förutom planeringen av gemensam verksamhet också den egentliga verksamheten som genomförs på basis av planeringen.

I säkerhetsplaneringen avtalar aktörerna i området inom ramen för nätverkssamarbete om åtgärder som vidtas gemensamt eller separat i syfte att lösa eller minska identifierade säkerhetsproblem. Genom säkerhetsplaneringen styrs kommunens och de planerade landskapens säkerhetsarbete, främjas utnyttjandet av gemensamma resurser och säkerställs att de olika aktörerna jobbar för samma mål och att överlappningar kan undvikas.

Säkerhetsplaneringen utgår från människorna och befolkningen. Målet är att förbättra säkerheten för invånarna och sammanslutningarna i området och att öka deras trygghetskänsla.

Säkerhetsplanen består av åtminstone följande delar:

• Omvärldsanalys

Som grund för säkerhetsplanen görs en bedömning av säkerhetsläget för befolkningen i området (kommunen, den ekonomiska regionen eller landskapet) och dess prognostiserade utveckling under planens genomförandeperiod. Bedömningen görs i brett samarbete mellan olika aktörer i området, bland annat de kommunala myndigheterna, polisen, räddningsväsendet, näringslivet, övriga säkerhetsmyndigheter, läroanstalter, högskolor och organisationer. Bedömningen ska kunna upprepas när följande plan görs upp så att säkerhetsplanerna bildar en obruten följd och kan jämföras med varandra. Bedömningen ska vara faktabaserad och till stöd för den kan man utöver statistiska data och forskningsdata skaffa information från invånarna till exempel genom workshoppar för säkerhetsplanering eller säkerhetsenkäter. Dessutom ska bedömningen på bred basis ange resurserna hos de olika aktörerna i området när det gäller att åtgärda och förebygga säkerhetsproblem. Aktörerna består förutom av myndigheter och producenter av omsorgstjänster också av näringslivet, organisationer och läroanstalter.

I omvärldsanalysen identifieras de centrala säkerhetsproblemen och utmaningarna samt de fenomen som kan försämra säkerheten i dagsläget eller inom en nära framtid, om de inte åtgärdas nu.

De planerade landskapen åläggs (RP 15/2017) bland annat uppgiften att organisera sektorsövergripande bevakning samt bedömning av omvärldsförändringar som påverkar säkerheten och av regionalt betydande risker. Landskapets bedömning kan utnyttjas för omvärldsanalysen i kommunens och den ekonomiska regionens säkerhetsplan.

• Åtgärder och mål

Åtgärder tas fram för att lösa de identifierade säkerhetsproblemen och utmaningarna. Åtgärderna är säkerhetsplanens viktigaste innehåll. För åtgärderna fastställs mål, ansvariga parter, indikatorer och tidsplan. Åtgärderna ska vara konkreta och praktiska så att man kan följa och utvärdera genomförandet av dem. Säkerhetsplanering är inte alltid den optimala lösningen utan bör tillämpas endast på centrala problem som kan och måste påverkas effektivt genom förebyggande samarbete.

För varje åtgärd anges vanligen både en huvudansvarig part och flera andra ansvariga parter. Målet är då att de olika ansvariga parternas kompetens, resurser, behörigheter och andra styrkor i samverkan har större genomslag än om bara en aktör åläggs att lösa problemet. På så sätt producerar säkerhetsplanen också genuint mervärde och är inte endast en samling av de lokala säkerhetsaktörernas egna åtgärder. Nedtecknandet av åtgärder visar också vad de olika aktörerna kommit överens om sinsemellan.

Den part som har huvudansvaret för en åtgärd ansvarar för att ordna det samarbete som genomförandet kräver. Till exempel myndigheter, organisationer, näringslivet eller läroanstalter kan utses till ansvariga och huvudansvariga parter. Högskolornas FoU-arbete kan stödja genomförandet av åtgärderna och nätverkssamarbetet.

• Behandling, tidsplan och uppföljning

Grundenheten i säkerhetsplaneringen är kommunen, som också har huvudansvaret för planeringen. I beredningen och genomförandet deltar även andra aktörer i området på bred basis.

Säkerhetsplaner kan också upprättas av en ekonomisk region eller ett landskap. Det lönar sig att göra upp en säkerhetsplan för en ekonomisk region till exempel när flera kommuner inom regionen inte ensamma har resurser att ordna samarbete inom ramen för säkerhetsplaneringen. Syftet med landskapens säkerhetsplaner beskrivs närmare under punkten Landskapets uppgifter i säkerhetsplaneringen.

Om säkerhetsplaner upprättas av flera än en aktör i ett och samma område, till exempel av både kommunen och landskapet, ska man se till att planerna på de olika nivåerna inte överlappar varandra eller är inkonsekventa sinsemellan. Landskapens säkerhetsplaner bör stödja kommunernas säkerhetsplanering och genomförande av säkerhetsåtgärder genom att styra landskapets resurser och kunnande till stöd för de lokala aktörerna.

Säkerhetsplanen ska godkännas av det behöriga organet (fullmäktige, styrelsen eller tjänstemannaledningen) i kommunen, den ekonomiska regionen eller landskapet. Organet ansvarar för den regelbundna uppföljningen av genomförandet av planen. Säkerhetsplanen ska skickas för kännedom åtminstone till fullmäktige. När säkerhetsplanen upprättas för en ekonomisk region ska man försäkra sig om att de involverade kommunerna tillräckligt tydligt avtalat sinsemellan om beslutsfattandet, ansvaret och resurserna.

När det gäller åtgärderna i säkerhetsplanen bör man följa upp både genomförandet av dem (processindikator) och de säkerhetsproblem man försöker påverka genom dem (effektindikator). Säkerhetsarbetets utfall kan också utvärderas med hjälp av ett verktyg för självutvärdering.

Säkerhetsplanen godkänns för en bestämd tid.

Säkerhetsplanen genomförs i kommunen eller landskapet som en del av verksamhets- och ekonomiplaneringen inom ansvarsområdena. Övriga ansvariga parter genomför planen samarbetsbaserat så att de åtgärder som de ansvarar för utgör en del av deras verksamhets- och ekonomiplanering. Därför ska man i beredningen av planen lägga särskild vikt vid att de organisationer som utsetts till ansvariga parter innan planen godkänns internt har beslutat delta i genomförandet och anvisat behövliga resurser.

De olika aktörerna i säkerhetsplaneringen har olika lagstadgade ansvar eller andra mål för säkerheten för befolkningen i området. Till exempel kan en myndighet ha i uppgift att främja befolkningens välfärd eller förhindra brott, medan en organisation kan ha ett mål för att förbättra levnadsförhållandena för en viss befolkningsgrupp. Säkerhetsplaneringen är en verksamhetsform som ger aktörerna möjlighet att ömsesidigt använda varandras resurser och kompetens för att nå sina egna mål.

Även om säkerhetsplaneringen inte är en lagstadgad uppgift för någon aktör är den för många ett ändamålsenligt och kostnadseffektivt sätt att sköta olika lagstadgade uppgifter antingen helt eller delvis. Därför ska säkerhetsplaneringen inte betraktas som en separat eller extra uppgift, utan den relaterar till skötseln av de egna ordinarie uppgifterna. Med hjälp av effektivare samordning kan också onödiga överlappningar, missförstånd och slösande av resurser undvikas. Samarbetet erbjuder möjlighet att dela kunskap och lära sig av andra, vilket i bästa fall leder till allt mer kreativa problemlösningar.

• För kommunen är säkerhetsplaneringen ett verktyg för att ordna de uppgifter som syftar till att främja invånarnas säkerhet. Enligt kommunallagen ska kommunen främja sina invånares välfärd och sitt områdes livskraft samt ordna tjänsterna för sina invånare på ett ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbart sätt.

Säkerheten utgör en grund för välfärden. Välfärd kan inte uppnås utan säkerhet. Säkerhet innebär också social hållbarhet. Därför är det kommunens uppgift att främja invånarnas säkerhet som ett led i främjandet av välfärden. Säkerheten är också en konkurrenskrafts- och kostnadsfaktor för näringslivet, och därmed är säkerheten i kommunen och ett mer vidbrett område nära förknippad med områdets ekonomiska rykte, livskraft och tillväxtförmåga. Genom proaktivt säkerhetsarbete kan man spara kommunen pengar, eftersom det ofta är mångdubbelt dyrare att åtgärda skador som orsakas av olyckor, olycksfall och brott än att förebygga dem.

• För säkerhetsmyndigheterna ger säkerhetsplaneringen möjlighet att sköta de lagstadgade uppgifterna i samarbete med andra. Till exempel enligt polislagen ska polisen förebygga brott och upprätthålla säkerheten i samarbete med andra myndigheter samt med sammanslutningar och invånarna. Räddningsverket ska inom sitt område sköta förebyggandet av bränder och andra olyckor, vilket i praktiken förutsätter samarbete med andra.

Säkerheten har också stor betydelse för de grundläggande och mänskliga rättigheterna. I praktiken innebär invånarnas säkerhet att olika grundläggande och mänskliga rättigheter tillgodoses i vardagen: rätt till liv och hälsa, rätt till egendomsskydd, fri rörlighet, yttrandefrihet och rätt till språk, övertygelse och kultur. Tillgodoseendet av rättigheterna påverkas förutom av det reella säkerhetsläget också av människors trygghetskänsla och relationerna mellan olika befolkningsgrupper: rädslan för olika hot, vare sig de är verkliga eller upplevda, kan förhindra människor från att utöva till exempel sin fria rörlighet eller sin rätt till språk eller kultur. Olika befolkningsgrupper har också dels olika säkerhetsbehov, dels olika rädslor i anslutning till säkerheten. Det är mycket viktigt att beakta detta i säkerhetsplaneringens åtgärder. Därför siktar säkerhetsplaneringen på att förbättra både den objektiva säkerheten och den subjektiva trygghetskänslan.

Den trygghetskänsla som invånarna upplever följer vanligen inte den mätbara objektiva tryggheten såsom brotts- eller olycksfallsstatistiken. Det bästa sättet att få information om hur trygghetskänslan utvecklas är att regelbundet genomföra en enkät bland invånarna som utreder deras erfarenheter och synpunkter på bland annat brott och störande av ordning, otrygghet, utsatthet för brottsliga handlingar, beredskap samt olyckor och olycksfall. På så sätt får man både ny information och information som kompletterar myndigheternas uppgifter. Enkäten kan också utnyttjas för att utreda effekterna av säkerhetsåtgärder som genomförts i kommunen.

Säkerhetsplaneringen innebär också kommunikation och en god, öppen förvaltning. Med hjälp av den berättar man om de verkliga säkerhetsproblemen i området, om deras omfattning och om hur de åtgärdas samt om hur säkerheten främjas allmänt. Hög säkerhet kräver att verksamheten utvecklas kontinuerligt.

Säkerhetsplaneringen och det övriga säkerhetsarbetet bör vara en naturlig del av verksamheten i kommunen, den ekonomiska regionen och landskapet. Därför ska säkerhetsverksamheten, såsom säkerhetsplaneringen och beredskapen, utgöra en del av kommunernas och landskapens strategi, till exempel så att de centrala punkterna i säkerhetsdokumentens omvärldsanalys och riktlinjer tas in i strategin. I välfärdsberättelsen bör man följa utvecklingen av säkerhetsproblemen i området med olika indikatorer. Medan säkerhetsplanen fokuserar på åtgärder ska välfärdsberättelsen ta fasta på uppföljningen av befolkningens välfärd och säkerhetsläget. Utöver de nationella indikatorerna bör kommunens och landskapets egen välfärdsberättelse även inkludera indikatorer enligt åtgärderna i säkerhetsplanen för deras eget område. Säkerhetsplanen och välfärdsberättelsen kompletterar varandra. På så sätt säkerställs att främjandet av säkerhet och välfärd har en stark förbindelse som erkänns i all verksamhet.

Att lyckas med säkerhetsplaneringen och att utnyttja de regionala och lokala resurserna fullt ut förutsätter samtidigt såväl ett starkt samordningsansvar som deltagande och engagemang på bred basis bland de olika aktörerna i området.

• Den part som ansvarar för säkerhetsplanen (kommunen, den ekonomiska regionen eller landskapet) ansvarar för ordnandet av samarbetet och för samordningen.

Det förutsätter att den högsta ledningen i kommunen och de planerade landskapen förbinder sig vid det gemensamma säkerhetsarbetet och att resurserna för det samordningsuppdrag som hör till säkerhetsplaneringen fördelas i enlighet med planens omfattning och omvärldens krav. Särskilt utsedda säkerhetskoordinatorer, -chefer och -enheter har visat sig vara bra lösningar i arbetet inom kommunen och den ekonomiska regionen.

• En styr- eller ledningsgrupp följer upp det tvärsektoriella genomförandet av säkerhetsplanen och ingår de avtal som genomförandet kräver. Gruppen rapporterar till den instans som godkänt säkerhetsplanen (t.ex. fullmäktige) och föredragande är den person som ansvarar för samordningen.

Styrgruppen bör omfatta minst en representant för varje aktör som tilldelats uppgifter i säkerhetsplanen. Styrgruppens medlemmar ska ha tillräckliga befogenheter att representera sina organisationer med avseende på de resurser och beslut som åtgärderna kräver. Styr- eller ledningsgruppen leds av den instans som ansvarar för säkerhetsplanen (kommunen eller det planerade landskapet).

• Till stöd för det praktiska genomförandet och samarbetet i anslutning till säkerhetsplanen kan det bli aktuellt med att tillsätta ett sekretariat eller ett arbetsutskott som lyder under styrgruppen och där en del av de ansvariga aktörerna eller alla ansvariga aktörer i planen är representerade.

När organisationen har två steg (styrgrupp – sekretariat) ska man särskilt se till att de olika grupperna har ändamålsenliga uppgifter som inte överlappar varandra. Styrgruppen kan vid behov också inkludera andra underarbetsgrupper eller organ, till exempel för vissa utvalda teman.

Ovan presenteras en modell för säkerhetsplaneringsorganisationen, men organisationerna varierar enligt kommunens storlek och planens omfattning. Det är ändamålsenligt att utnyttja befintliga samarbetsstrukturer. Säkerhetsplaneringsorganisationens koppling till främjandet av hälsa och välfärd och till den gemensamma beredskapen behandlas närmare under punkten Säkerhet är välfärd, välfärd är säkerhet.

De viktigaste säkerhetsaktörerna bör vara representerade i säkerhetsorganisationen på någon nivå (styrgruppen, sekretariatet eller nätverket). Aktörerna består förutom av myndigheter också av till exempel näringslivet, läroanstalter, högskolor och organisationer. Säkerhetsmyndigheterna på regionförvaltningsnivå (polisen och räddningsväsendet samt gränsbevakningsväsendet och tullen) bör åtminstone delta i säkerhetsplaneringen på landskapsnivå samt på kommunplanet i kommuner där de har betydande verksamhet. Medverkan i säkerhetsplaneringens åtgärder ska i de här organisationerna ansluta sig till genomförandet av kärnuppgifterna och är en del av deras verksamhets- och ekonomiplanering.

Vid sidan av de formella strukturerna är det också viktigt att nätverka inom ramen för den lokala och regionala säkerhetsverksamheten. Nätverkandet främjar delaktigheten i säkerhetsarbetet och möjliggör bland annat förmedling av tysta signaler i säkerhetsarbetet bättre än de formella strukturerna.

Organisationerna är viktiga nätverkssamarbetspartner och utgör en resurs som ofta glöms bort. Många organisationer har kunskap och färdigheter som kompletterar myndigheternas kunnande. Organisationerna utför uppdrag som kompletterar myndigheternas tjänster. De är också en kanal till lokalbefolkningen eftersom de ofta arbetar i människornas vardag.

Med hjälp av nätverkande kan man effektivt engagera invånarna i området i säkerhetsarbetet genom att ordna olika invånarmöten, säkerhetsvandringar, säkerhetsenkäter och till exempel stöd för säkerhetsverksamheten i byarna. Genom att utnyttja flera olika metoder för deltagande ger man människor i olika ålder och med olika bakgrund möjlighet att delta. Dialogen med invånarna främjar också deras eget ansvarstagande i frågor som gäller deras säkerhet.

Sammansättningen av säkerhetsplaneringsorganisationen bör ses över åtminstone när en ny säkerhetsplan utarbetas. Under beredningen av en ny plan behöver man vanligen engagera flera aktörer än de som medverkat i genomförandet av den tidigare planen. Det ovan nämnda nätverkandet tjänar också det här syftet.

I arbetet på lokalplanet lönar det sig att också ta stöd av och utnyttja modeller för god praxis ur samarbetet med andra kommuner. I anslutning till kommunförbundet inrättades våren 2018 ett nätverk för säkerhet och kristålighet, som är öppet för alla och som syftar till att stödja kommunernas arbete med säkerhet, beredskap och riskhantering.

Säkerhetsplaneringen ligger mycket nära två andra säkerhetsfrämjande lokala samarbetsformer – beredskapen och förberedelserna samt främjandet av hälsa och välfärd. Därför är det viktigt att ur lokal utgångspunkt fastställa hur arbetet ska ordnas som helhet och till vilka delar man kan utnyttja gemensamma strukturer och processer.

De viktigaste skillnaderna mellan arbetsformerna har att göra med vilken del av ”värdekedjan för säkerhet” de syftar till att påverka:

Diagram 1. Värdekedja för säkerheten

• Med grundorsaker avses de förhållanden och egenskaper i samhället och befolkningen som påverkar uppkomsten och frekvensen av säkerhetsproblem. Sådana är till exempel människornas välfärd, missbruksbeteende, utbildning, försörjning, mentala hälsa, delaktighet och barnens uppväxtförhållanden.
   

• Ökade risker avser fenomen som är mer konkreta än grundorsakerna, som har samband med vissa befolkningsgrupper, områden eller till exempel näringslivssektorer och som tar sig uttryck i olika säkerhetsproblem. Till exempel brottslighet bland marginaliserade unga män, trafikolyckor i tätorter eller otrygghet i de äldres boende kan utgöra ökade risker på lokalplanet.
   

• Brott, störningar och olyckor i vardagen är återkommande och sedvanliga säkerhetsproblem som vanligen åtgärdas genom myndighetsutövning – till exempel brottsutredning, räddningsinsatser och akutvård. Även andra aktörer, såsom den privata säkerhetsbranschen, avtalsbrandkårerna och stödtjänsterna för brottsoffer, spelar en viktig roll när det gäller att åtgärda brott, störningar och olyckor i vardagen.
   

• Exceptionella eller omfattande störningar uppträder sällan men orsakar betydande skada när de uppträder, vilket kräver beredskap. Sådana är till exempel störningar i el- och värmedistributionen, stora trafikolyckor, extrema väderfenomen och omfattande våldsdåd. Beredskapen ska planeras och genomföras regionalt och lokalt enligt säkerhetsstrategins samarbetsmodell för övergripande säkerhet.
   

• Säkerhetsplaneringen och beredskapen utgår i första hand från säkerheten – antingen i vardagen (säkerhetsplanering) eller i störningssituationer (beredskap). Målen för att främja hälsa och välfärd är mer omfattande och i dem ingår förbättrandet av säkerheten.
  
  Säkerhetsplaneringen kan skötas som en separat helhet eller som en del av processerna och strukturerna för främjandet av hälsa och välfärd eller för den gemensamma beredskapen. Det viktigaste är att de valda strukturerna inte utesluter aktörer och resurser som är viktiga för säkerhetsplaneringen. Det är också viktigt att samordna de olika planerings- och beslutsstrukturerna effektivt, fördela ansvaret tydligt och bedriva en övergripande verksamhet. Det kan stödjas till exempel genom gemensamma möten. Aktörerna inom säkerhetsplaneringen och beredskapen är ofta desamma. Dessutom är omvärldsanalysen och prognostiseringen inom säkerheten gemensamma för både beredskapen och säkerhetsplaneringen.
  
  Skillnaderna uppkommer i åtgärderna: säkerhetsplaneringens åtgärder syftar till att förebygga återkommande säkerhetsproblem i vardagen och beredskapen till att fortsätta verksamheten så normalt som möjligt vid omfattande störningssituationer och under undantagsförhållanden.